Denna veckan kommer jag få ett besked som kan förändra en hel del i mitt och min familjs liv!

Håll tummarna för att det blir ett positivt besked!!!

Ojoj vad ni är många som läser nu :)

Jättekul ju!

Hoppas ni väljer att stanna kvar.

Jag funderar lite på vad jag kan hitta på för skoj här i bloggen som ni som läsare skulle uppskatta.

Funderar på att ha någon tävling.

Vad tror ni om det?

Och ni som vill gästblogga hos mig får mer än gärna maila er egen lilla story till mig på;  leonsmamma@gmail.com

Bifoga en bild om ni vill ha det med i inlägget!

Har precis kollat på Idol och nu tänkte jag ta en liten dusch!

Ha en fin kväll allihop!

Jag har följt Tjelsis blogg länge.

Det har inte varit förrän nu det senaste vi börjat prata.

Tjelsi verkar vara en underbar tjej, med hjärtat på rätt ställe.

Hon är galen och rolig.

Vill du läsa fler av hennes tokiga och framförallt roliga inlägg, så hittar du dom här

Jag har sedan tonåren varit bebis-nödig.

Min biologiska klocka har jag fått snooza så många gånger nu.

Men det är jag så otroligt glad för.

Min magkänsla har alltid haft rätt, genom hela mitt liv.

Men det är bara det senaste året som jag verkligen tagit den på allvar.

Jag minns ett förhållande jag hade när jag var 18-19 år, killen jag var tillsammans med då avgudade mig.

Han ville så väl, han ville att jag skulle må bra.

Men han kunde inte göra mig lycklig.

Varför stanna? Kanske ni tänker.

Han var en trygghet, det var ett lugnt förhållande och inte lika stormigt som förhållandet efteråt kom att vara.

Vi hade roligt tillsammans, men våra intressen var ganska olika. Våra familjeförhållanden var olika.

I min familj var det alltid kaos och oro i mitt huvud. Hans föräldrar var genomsnälla, stöttade honom genom alla beslut och var alltid kärleksfulla, även mot mig.

Hans vänner tyckte inte alls om mig. De hatade mig, rent ut sagt.

Och de var inte rädda att visa det heller. De frös ut mig och var elaka, och min pojkvän vågade aldrig säga ifrån. Det var ett stort minus.

Ändå ville han mig så väl, han pratade om att vi skulle gifta oss och flytta ihop och hela faderullan. Många kvinnor skulle älska tanken, men den enda bilden jag hade i huvudet var mig själv i ett stort hus, gravid och gift: och otroligt olycklig.

Förhållandet höll inte längre än 6 månader, och kanske var det för det bästa att det inte blev längre än så.

Min nuvarande pojkvän är min bästa vän sedan 8 år tillbaka. Vår första kyss var över ett bord på krogen, och det kändes så otroligt rätt ända från början. Hela pubrundan den kvällen kysstes vi, och de få gångerna vi tog andningspauser var det enda orden vi fick ut var: äntligen.

Bara någon vecka senare kändes det som vårt förhållande hade varat i minst ett år. Han sa, utan någon tvekan i rösten, att han ville att jag skulle bära hans barn. Jag blev så otroligt överlycklig. Känslan var helt obeskrivbar!

Det är så självklart, och vi bestämde oss att börja försöka skaffa barn om tre år.

Nu har vi snart varit tillsammans ett år, och det känns rätt. Det här är mannen jag kommer bli gammal med. Min magkänsla säger det, och då är det så.

Min biologiska klocka har jag nu ställt på ringning själv.

Precis som det ska vara.

Tjelsi

Idag har jag fått sova ut, ända till 10!

Vi väckte Leon igår när vi skulle gå och lägga oss och fick i honom en flaska ersättning.

Sen sov han ända till sex imorse och somnade om när han kom till vår säng.

Så hädanefter ska vi börja testa att ge honom lite ersättning varje kväll.

Såg på statistiken att ni var många som ville läsa Pernillas gästblogg.

Tyckte ni om den?

Jag planerar redan för en till!

Och tills dess så ska jag myspysa framför datorn med Andra Avenyn och Riverside.

Kanske frukost med.....

Håll utkik efter den 2:e gästbloggen hos mig! :)

(Ni får gärna kommentera också, tror gästbloggarna hhade uppskattat det :) )