Jag har följt Tjelsis blogg länge.

Det har inte varit förrän nu det senaste vi börjat prata.

Tjelsi verkar vara en underbar tjej, med hjärtat på rätt ställe.

Hon är galen och rolig.

Vill du läsa fler av hennes tokiga och framförallt roliga inlägg, så hittar du dom här

Jag har sedan tonåren varit bebis-nödig.

Min biologiska klocka har jag fått snooza så många gånger nu.

Men det är jag så otroligt glad för.

Min magkänsla har alltid haft rätt, genom hela mitt liv.

Men det är bara det senaste året som jag verkligen tagit den på allvar.

Jag minns ett förhållande jag hade när jag var 18-19 år, killen jag var tillsammans med då avgudade mig.

Han ville så väl, han ville att jag skulle må bra.

Men han kunde inte göra mig lycklig.

Varför stanna? Kanske ni tänker.

Han var en trygghet, det var ett lugnt förhållande och inte lika stormigt som förhållandet efteråt kom att vara.

Vi hade roligt tillsammans, men våra intressen var ganska olika. Våra familjeförhållanden var olika.

I min familj var det alltid kaos och oro i mitt huvud. Hans föräldrar var genomsnälla, stöttade honom genom alla beslut och var alltid kärleksfulla, även mot mig.

Hans vänner tyckte inte alls om mig. De hatade mig, rent ut sagt.

Och de var inte rädda att visa det heller. De frös ut mig och var elaka, och min pojkvän vågade aldrig säga ifrån. Det var ett stort minus.

Ändå ville han mig så väl, han pratade om att vi skulle gifta oss och flytta ihop och hela faderullan. Många kvinnor skulle älska tanken, men den enda bilden jag hade i huvudet var mig själv i ett stort hus, gravid och gift: och otroligt olycklig.

Förhållandet höll inte längre än 6 månader, och kanske var det för det bästa att det inte blev längre än så.

Min nuvarande pojkvän är min bästa vän sedan 8 år tillbaka. Vår första kyss var över ett bord på krogen, och det kändes så otroligt rätt ända från början. Hela pubrundan den kvällen kysstes vi, och de få gångerna vi tog andningspauser var det enda orden vi fick ut var: äntligen.

Bara någon vecka senare kändes det som vårt förhållande hade varat i minst ett år. Han sa, utan någon tvekan i rösten, att han ville att jag skulle bära hans barn. Jag blev så otroligt överlycklig. Känslan var helt obeskrivbar!

Det är så självklart, och vi bestämde oss att börja försöka skaffa barn om tre år.

Nu har vi snart varit tillsammans ett år, och det känns rätt. Det här är mannen jag kommer bli gammal med. Min magkänsla säger det, och då är det så.

Min biologiska klocka har jag nu ställt på ringning själv.

Precis som det ska vara.

Tjelsi

 

Emma-Mamma till Melvin som finns i himlen

22 september 2009 11:54

Väldigt fin gästblogg!

 

emma

22 september 2009 19:48

Vad skoj med gästbloggar :)

http://emmaoskrutten.blogg.se

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Klockan är mycket, men vad gör det? Det är ju helg här hemma nu. Äntligen. Veckan har varit lång.. Och helgen lär gå i ett nafs! Imorgon är det mycket som står på schemat. Dagen ska inledas med att storhandla! (Ja, efter frukostar och blöjbyten...

Veckans planer; Veckan är snart slut, men jag har en del planer inför helgen. Det ska städas och imorgon är det storhandling och fotboll som gäller!Veckans saknad; Jag saknar mina underbara vänner i Småland. Veckans skada; Ingen direkt skada men jag...

Trött efter operationen igår.   Återkommer snart med nya fräscha bloggideer ;) ...

Ja, jag vill nog kalla det fuckad vardag.   Jag har fått jobb!!!   Vilket innebär en enorm lycka, men också en del omställning och strul med att försöka få allting att gå ihop. Tider, barn osv.   För att få tid tillsammans med barnen gå...

Om man tänker tillbaka så minns jag när jag skapade denna bloggen. Den har tagit olika riktningar, men i det stora hela har den alltid handlat om Leon. Nu finns det ju två barn i familjen, men eftersom han funnits i mitt liv längre så har det ju ...