Jag har så ont i själen.

Jag vet inte vad som väntar, vad framtiden har att "erbjuda".

Jag är rädd.

Vill att du ska finnas här och lugna mig.

Jag saknar dig, Nuffe.

Det är så svårt att hålla sig rak..

Svårt att stå upp i allt detta.

Jag tappar andan så fort jag går förbi en bild av dig.

Du finns ju överallt här i huset.

På hylla, på väggar, ja, överallt.

Jag försöker låta bli att gråta, jag försöker vara stark.

Men tårarna pressar sig fram...

Jag vet att det alltid känns bättre när man gråtit..

Men jag är så rädd för hur det ska kännas under tiden jag gråter.

Vet ju att det gör ont.

Jag hade gett vadsomhelst för att få hem dig nu..

Eller om jag bara skulle kunna få ge dig en kram?

Det behövs inga ord.. 

Bara en kram.

Det hade gjort så otroligt mycket.

Jag får inte krama dig.

Du måste komma hem nu.

Hur ska jag orka?

Du sa till mig att jag är stark som en oxe.

Men varför är jag då fylld av förtvivlan?

Varför är det så jobbigt för mig att förstå?

Jag vet, jag vet.

JAG MÅSTE ORKA!

VI MÅSTE ORKA!

Du måste få komma hem snart...

Jag älskar ju dig.

Hör du det?!

JAG ÄLSKAR DIG!