Jag längtar efter dig..

Min älskade Nuff.

Mitt allt.

Kom hem snart..

Tiden springer iväg och saknaden växer sig större.

Jag har gråtit floder idag..

Lite chockad blev jag allt över mitt utsläpp av tårar, då jag trodde det var över nu eftersom jag inte gråtit en tår på flera dagar.

Men ack så fel jag hade.

Det blir inte lättare att vara utan dig.

Jag vänjer mig inte.

Saknaden blir större och större och ibland tappar jag allt hopp jag har.

Igår var det så.

Jag kröp ner under täcket och önskade mig bort..

Bort ifrån all skit.

Jag kom inte bort, dock somnade jag med kinderna våta.

Idag har jag en lite bättre dag, hoppet samlas igen, men det är ganska läskigt.

Man vet ju aldrig när man tappar det igen.

Trots detta vet jag med mig själv att jag ska orka.

Jag ska orka, även om orken just nu inte finns där.

Fast det bästa är väl att vi ska orka tillsammans?

För det ska vi.

Vare sig du vill eller ej.

Jag lämnar aldrig din sida och jag ska kämpa för min familj.

Dagarna framför mig kommer vara sega, men jag ska ta mig igenom dom.

Du också.

Sedan hoppas jag att något gott väntar.

Jag måste få träffa dig snart.

Jag måste få burra ner mitt ansikte i bröstet på dig, som jag alltid gjort när det varit jobbigt.

Jag måste få gråta emot din axel.

Jag behöver dig.

Mer än någonsin nu!

Härifrån till evigheten älskar jag dig!