Jag har ju totalt glömt bort att nämna att Liten är inne på sin 3e månad nu.

Han fyllde alltså 2 månader i Lördags, på sin dopdag, den 13 Juni.

Det ska också nämnas att han var superduktig under dopet. 

Inte EN enda gång skrek han.

Nej, han var faktiskt riktigt tyst och nöjd.

Underbara unge!

Fy på mig!

Nu har det ju gått flera dagar sedan jag uppdaterade bloggen sist.

Nu är det verkligen dags!

Så..

Vad har hänt sen sist?

Bla så har jag och Liten tagit en långpromenad till BVC och hem igen.

Det var skönt att komma ut lite eftersom jag varit lite krasslig och slö dom senaste dagarna.

Han väger nu 5990 gram och är 62,5 lång.

Han växer jättefint, så min mjölk är det inget fel på :o)

För första gången sedan jag blev mamma har mitt hjärta nästan hoppat ur kroppen på mig och det var på BVC.

Det var nämligen 2-månaders kontrollen och läkaren skulle titta på honom.

Hon börjar med ögonen och öronen, finfint, såg jättebra ut.

Fortsätter med magen och den var lika bra.

Där sitter jag och är stolt och glad för att allting är som det ska.

Liten blir rastlös där han ligger på skötbordet och börjar gnälla litegrann.

Samtidigt ska läkaren lyssna på hans hjärtljud, vilket hon gör en lång stund.

Sedan vänder hon sig om mot BVC tanten och säger "Detta stämmer inte".

Tusen miljoner tankar for igenom huvudet och jag tänkte "Vadå stämmer inte?!"

Läkaren fortsätter att prata med BVC tanten, precis som om jag inte vore där, "Står det något i hans journal om hjärtat?"

Leon blir otålig och börjar skrika. Jag springer ut i korridoren där jag parkerat vagnen och letar stressat efter nappen.

Tillbaka in med nappen och han blev tyst och lugn.

Då lyssnar läkarn igen och konstaterar att allting är i sin ordning och att hjärtat slår så fint så.

Men fattar ni så RÄDD jag blev?

Grinig för hur hon skött situationen och skrämt livet ur mig gick jag hem.

Mitt mammahjärta var på väg att gå sönder.

Jag blev så rädd att Liten skulle vara sjuk på något sätt.

Väl hemma kunde jag andas ut och fortsätta dagen som vanligt.

Men jag kan fortfarande inte släppa tanken på hur många mammor det faktiskt finns som får reda på att någonting är fel med deras barn.

Jag lider verkligen med dom.

För man blir faktiskt totalt skräckslagen.