Det har ju hänt en del sedan sist vi "talades" vid.

Jag får nog dela upp allting i olika inlägg för att få plats med allt.

Först vill jag börja med att berätta lite om det viktigaste i mitt liv, nämligen Liten.

Det har kommit några tänder det senaste och igår kom en!

Nu har han hela 7 (!?) tänder och ännu en är på G!

Han har lärt sig att ställa sig upp och även börjat förflytta sig i stående läge.

Riktigt kul att titta på honom nu, måste jag säga!

Fortfarande har Liten inte lärt sig att äta vanlig mat, inte ens på burk.

Men gröt och välling äter han iallafall och vi får väl se hur det blir med maten.

Till slut blir han nog tillräckligt nyfiken och börjar äta!

Han vaknar mycket om nätterna just nu, förmodligen eftersom tänderna spökar!

Men, älsklingen är pappaledig hela januari och jag gör ju inte så mycket om dagarna, ännu i allafall! (Min efterlängtade intensivkurs börjar den 11 januari och då lär den ta den mesta av min tid) Så just nu spelar det inte så stor roll att han vaknar lite om nätterna.

Han är en riktigt glad kille fortfarande och jag kan inte förstå att han funnits hos oss i snart 9 månader. Det är ju lika länge som han fanns inuti min mage.

Tiden springer och det är otroligt kul och givande att se sitt barn växa upp och utvecklas, men också lite jobbigt. Man hinner inte med riktigt.

Är väl bara en tidsfråga nu, innan han börjar gå.

Men lugn i stormen, det får vänta tills nästa år ;)

Som ni kan se så är hans favorit sysselsättning numera att riva ner ALLA böcker ifrån bokhyllan och helst då äta upp dom.

Julklappspappret fick inte ligga ifred när jag slog in julklapparna heller. Det var en riktig hit!

Det tar en bra stund varje kväll att städa upp efter honom, men det är det värt.

Det värmer ju riktigt mycket i hjärtat när man ser på honom, hur otroligt glad han blir av att leka med det.

Mammas stora kille!

Det är verkligen helt U-N-D-E-R-B-A-R-T när min lille kille kallar mig MAMMA.

Han kan också säga bappa, as in pappa.

Men mamma kom först ;)

Insåg just att jag aldrig skrivit en förlossningsberättelse.

Så jag tänkte att det kunde vara dags nu.

Som ni (gamla) läsare vet så hade jag problem ca 4 dygn innan förlossningen.

Jag hade värkar och jätteont.

Värkarna kom var 10 minut och ibland tätare.

Så höll det på i fyra dygn.

Jag sov inte en blund och var helt slutkörd.

Slemproppen lossnade där i samma veva och i omgångar.

Dygn 3 åkte vi in.

Då orkade varken jag eller S mer.

(Jag orkade inte med värkarna och sömnbristen och han orkade inte med mig :o) )

Jag blev erbjuden en sovdos men tackade snart nej då jag såg sprutorna och insåg att S inte fick lov att stanna där med mig över natten.

Sovdosen skulle göra så att värkarna stannade upp och så att jag kunde sova.

Jag valde iallafall att åka hem igen och älsklingen tyckte att det var ett dumt beslut.

Men jag ville inte ha stora sprutor och stanna när jag ändå inte var öppen alls.

Väl hemma fortsatte smärtan och dygn 4 var riktigt tufft.

Älsklingen bestämde med sin kompis att dom skulle åka och fiska.

Jag klarade inte att åka med och jag bad S att stanna hemma.

Jag kände att någonting var på gång i kroppen på allvar nu.

Han ville åka och fiska.

Efter många tårar från mig, avbokade han sin fisketur..

Och tur var väl kanske det.

Vi packade ihop allting och åkte in mot förlossningen.

Bilturen var jobbig och vid varje värk ställde jag mig halvt upp i bilen..

Jag försökte också gunga, men utan resultat.

Jag var sååå trött på den enorma magen nu och skulle göra vadsomhelst för att få slippa den!

Väl inne i Halmstad får vi möta några underbara sköterskor.

Dom undersökte mig och konstaterade att jag var öppen 4 cm!

Jag som bara ville ha en sovdos..

Men det fick jag inte och dom berättade att jag skulle bli mamma inatt.

Detta var då klockan 21.00 den 12 April.

Vi gick ut och S parkerade bilen i parkeringshuset och hämtade våra grejer medans jag ringde min syster och berättade att Leon skulle komma ut till oss inatt.

Jag ringde också pappa och mamma.

Skickade några SMS och aldrig i livet har jag fått så många SMS från folk som då!

När vi kom in igen la jag mig i ett varmt bad.

Badkaret var enormt och riktigt mysigt!

S var lite putt för att han inte fick vara med och bada.. :o)

I journalen står det:

22:15 Får bad. Tycker det känns bra i badet. Andas fint under värk.

Sköterskorna var inne flera gånger och undrade om jag ville ha lustgas men jag valde att vänta så länge jag kunde.

Till klockan 23.30 badade jag och fick sedan komma in på rummet. (Rum nummer 5 som vi besökte första gången vi var där. Minns fortfarande vad jag sa till S den gången.. "Tänk så många barn som kommit till världen i detta rummet" Och nu var det våran son som skulle komma till världen!

Jag var nu öppen 6 cm.

23.30 Får lustgas/syrgas 50/50. Åter från badet. Instrueras om lustgasen.

Tycker det känns obehagligt till att börja med, men sedan fungerar det bra.

Jag öppnade mig i rask takt och var nu öppen 8 cm.

Eftersom värkarna fortfarande kom med 7 minuters intervall så valde dom att överväga vätskestimulerande dropp.

Nu är det den 13 April.

01.45 Klart fostervatten avgår efter amniotomi (tog hål på hinnorna) som görs i värkförstärkande syfte.

Efter ett tag fick jag så ont i ryggen och en gullig barnmorska frågade om jag ville ha akupunktur. Detta var samma barnmorska som hjälpte Leon till världen.

Jag tvekade starkt på akupunktur och trodde inte alls att det skulle fungera. Döm av min förvåning när det faktiskt fungerade!

02.45 Akupunktur ges. 

Fortfarande värkar med 7-minutersintervall...

Öppen 9 cm nu.

Ville krysta.

02.45 Långt mellan värkarna. Syntocinon 10 ml/h kopplas i värkförstärkande syfte.

Sedan satte det fart.

Smärtan chockade mig totalt och allting kom på en gång.

Men jag skulle klara det..

04.00 Krystvärkar

Jag fick panik och vägrade krysta..

Men jag gjorde som dom sa och älsklingen satt brevid och peppade mig.

04.27 En liten pojke kommer till världen!

Förlossningssammanfattning: 

Har fått sitt första barn.

Förlossningen startade med lång latensfas.

Pat hade inte sovit på 4 nätter vid inkomsten.

Normalt förlopp.

Använde bad och lustgas med god effekt.

Gott stöd av mannen.

Födde kraftfullt fram en fin gosse.

Ingen bristning.

Normal blödning.

Har ammat på båda sidor.

Efter en underbar förlossning är lyckan total och vi studerar vårt mirakel tills vi åker hem dagen efter.

Namnet Leon var bestämt från början och vi hade tur då han faktiskt ser ut som en Leon :o)

 Leon 1 dag gammal.

Leon 2 månader gammal.

Fy på mig!

Nu har det ju gått flera dagar sedan jag uppdaterade bloggen sist.

Nu är det verkligen dags!

Så..

Vad har hänt sen sist?

Bla så har jag och Liten tagit en långpromenad till BVC och hem igen.

Det var skönt att komma ut lite eftersom jag varit lite krasslig och slö dom senaste dagarna.

Han väger nu 5990 gram och är 62,5 lång.

Han växer jättefint, så min mjölk är det inget fel på :o)

För första gången sedan jag blev mamma har mitt hjärta nästan hoppat ur kroppen på mig och det var på BVC.

Det var nämligen 2-månaders kontrollen och läkaren skulle titta på honom.

Hon börjar med ögonen och öronen, finfint, såg jättebra ut.

Fortsätter med magen och den var lika bra.

Där sitter jag och är stolt och glad för att allting är som det ska.

Liten blir rastlös där han ligger på skötbordet och börjar gnälla litegrann.

Samtidigt ska läkaren lyssna på hans hjärtljud, vilket hon gör en lång stund.

Sedan vänder hon sig om mot BVC tanten och säger "Detta stämmer inte".

Tusen miljoner tankar for igenom huvudet och jag tänkte "Vadå stämmer inte?!"

Läkaren fortsätter att prata med BVC tanten, precis som om jag inte vore där, "Står det något i hans journal om hjärtat?"

Leon blir otålig och börjar skrika. Jag springer ut i korridoren där jag parkerat vagnen och letar stressat efter nappen.

Tillbaka in med nappen och han blev tyst och lugn.

Då lyssnar läkarn igen och konstaterar att allting är i sin ordning och att hjärtat slår så fint så.

Men fattar ni så RÄDD jag blev?

Grinig för hur hon skött situationen och skrämt livet ur mig gick jag hem.

Mitt mammahjärta var på väg att gå sönder.

Jag blev så rädd att Liten skulle vara sjuk på något sätt.

Väl hemma kunde jag andas ut och fortsätta dagen som vanligt.

Men jag kan fortfarande inte släppa tanken på hur många mammor det faktiskt finns som får reda på att någonting är fel med deras barn.

Jag lider verkligen med dom.

För man blir faktiskt totalt skräckslagen.