Idag kommer jag vara nära dig.

Du vet inte om det.

Men för mig känns det skönt.

Jag tänker på dig, hela tiden.

Jag förstår ingenting.

Ingen kan förklara för mig.

Jag saknar dig.

Vill att du ska komma hem igen.

Kommer det bli så?

Jag hoppas.

Jag trodde livet var färdig med sina spratt emot mig..

Jag har ändå haft det rätt så tufft genom åren, redan.

Jag behövde inte detta också.

Måste livet alltid ta bort dom fina människorna ifrån mig?

Våran bebis är här om två månader..

Kanske tidigare?

Jag vill att du ska vara med mig då.

Jag vill att du ska se din son växa upp.

Och jag vet att det är vad du velat också.

Det har gått elva dygn nu.

Är det verkligen inte dags att komma hem nu?

NÄr man är så förvirrad och inte vet någonting..

Då är det mycket svårt.

Man slits verkligen mellan hopp och förtvivlan.

Jag måste orka hela vägen ut.

Jag måste kämpa för detta nu.

Jag måste finnas här och ta hand om våran bebis i magen.

Men oavsett så saknar jag dig, fruktansvärt mycket.

Min kärlek till dig stannar inuti och det finns ingen som kan ta den ifrån mig.

Se till och kom hem nu, älskling.