Jag är sönder.

Som ett skal, utan det där inre som borde finnas.

Mitt liv har lämnat mig, utan minsta förvarning.

Jag är förtvivlad inuti.

Kommer gnistan någonsin tillbaka?

Kommer mitt liv bli som förut igen?

Jag måste fokusera nu.

Tänka så positivt det bara går.

Snart kommer våran älskade son.

Jag måste orka, för hans skull.

Varför vill bara livet mig illa?

Jag har nog aldrig känt en sådan tomhet som jag känner nu.

Åh, ta mig härifrån.....