Lägenheten börjar ta en ny form nu och jag börjar faktiskt känna att jag trivs.

Det är inte"hemma" ännu, men det kommer bli så, med tiden.

Livet börjar gå åt rätt håll igen, och jag har försökt ordna allting så gott det går.

Igår blev jag färdig med målningen i köket och resultatet blev riktigt bra.

Jag kan, om jag bara vill.

Allting tar sin tid, men till slut så!

Det är lite märkligt hur fort livet kan svänga om, helt och hållet.

Men det hör till.

Det har varit svårt att bo ensam..

Speciellt när jag varit van vid att alltid ha någon där, i mer än två års tid.

Och jag är ju inte helt ensam.. Jag har ju min älskade lillkille!

Det finns fördelar och det finns nackdelar, men jag väljer nog att se fördelarna. Annars går jag nog under.

Hade helt glömt bort tiden innan jag träffade S.

Hur det fungerade att bo ensam, och hur det faktiskt var.

Jag njuter på kvällarna, när allting lugnat ner sig.

När Leon sover sött i sin säng och jag kan sätta mig ner och andas ut efter en heldag med bus.

Jag njuter av tystnaden och av att få lov att vara "bara jag" för en stund.

Jag njuter av min härliga utsikt i vardagsrummet och av att kunna sitta i soffan, omsvept av en filt och bara vara.

Livet är skit ibland.

Men jag tar den smällen.

För jag vill leva. Och nu vill jag verkligen göra det fullt ut!

Ingen mer än döden kan stoppa mig, och den får faktiskt vänta i några år till ;)

På lördag blir det kalas för min kille. Om bara några dagar är han 1 år.

Var har tiden tagit vägen?