Är det något man absolut inte kan kontrollera så är det tiden.. Känns som att den bara rinner iväg och man hinner inte riktigt med.

Bloggen har blivit lite lidande, då jag haft en massa annat i tankarna.

Allting kom på en gång. Mannen blev magsjuk, och då menar jag inte lilla magsjukan, uatn rejält! Jag som är livrädd för sådant var upptagen med att sprita händerna, städa toaletten med klorin 10 gånger om dagen (badrummet har ALDRIG varit så rent, som under denna perioden) och så var jag tvungen att ta hand om allt annat i hemmet. Lämna och hämta på dagis. Byta blöjor, mata barn osv.

Som om inte det räckte så blev Lillan dålig, så det blev flera besök på vårdcentralen och även besök på barnakuten.

När jag riktigt kände hur jag var på väg att falla ihop, började mannen tillfriskna och jag kunde äntligen släppa allt.

Jag som varit pigg och vaken, städat som en galning och fixat allting under dessa dagarna, kunde äntligen slänga mig på soffan och slappna av! Den kvällen somnade jag klockan 18.30, sedan sov jag. Och skönt var det, oj oj oj!

Idag har jag varit på möte på dagis. Det gav mig ingenting och jag tycker bara mer och mer illa om deras korkade regler och deras syn på saker och ting. Istället för att käfta emot, som jag gjort innan, lyckades jag ta in allt dom sa, för att sedan släppa ut det ur andra örat. Jag kände verkligen hur lite jag orkar bry mig.

Kommer man 5 min försent och hämtar så är det fel.

Lämnar man för tidigt på morgonen så är det fel.

Orka liksom?

Skulle det vara negativt att man vill vara ute i god tid och kommer 10 min tidigare än man ska? Nej, jag har viktigare saker att lägga min energi på!

På torsdag ska vi åka på hjärt och lung röntgen med Lillan och jag hoppas verkligen att det ser bra ut..

Det finns en del saker man kan vara rädd för som vuxen. Men det jag är allra mest rädd för är att det ska hända mina barn någonting. Det blir alltid en sådan jobbig känsla. Hjärtat dunkar så hårt i bröstet att man tror det är på väg att ta ett skutt ut och man glömmer bort att andas. Man känner hur benen pirrar och egentligen bara vill ge vika.

Så känns det ungefär när man väntar på ett allvarligt besked angående barnen.

Det får kännas hur det vill, bara det blir bra i slutändan!

Längtar tills appen är här, så att man kan blogga lite enklare. Då blir det tusen gånger lättare att uppdatera ofta, om än kortare inlägg.

Snart är denna dagen slut, men innan dess ska jag hinna med ett tv-program och lite tvättvikning och tvättande.

På återseende, snart!!!

Och kom ihåg att vara rädda om varandra