Nu är jag tillbaka!

Livet har den senaste tiden sugit musten ur mig. Lite på det positiva sättet och en hel del på det negativa.

Just nu pågår en vårdnadstvist, som jag redan insett, kommer kräva en hel del av mig. Tid, energi och känslor. Men jag ska orka.

Har varit jobbigt med vänner och familj som valt sida, trots att ingen egentligen vet vad saken handlar om. Tycker det är tråkigt, samtidigt som det är lika bra att det kommer fram nu och inte senare.

Men det har även hänt positiva saker..

En person har efter 7 års frånvaro hittat tillbaka in i mitt liv och mitt hjärta. Det kom som en blixt från klar himmel..

Jag har hittat livsglöden igen. Det var tydligen så enkelt som att komma ifrån det jag hade, för att kunna inse hur fint livet är.

Smällarna är inte slut ännu, det vet jag.

Men jag kan iallafall säga, här idag, just nu.. Hur otroligt lycklig jag är.

Alla ni vänner som visat mig ert stöd vill jag tacka.

Utan er underbara, stöttande människor vore jag ingenting.

Ni är guld värda och jag hoppas att jag kommer kunna återgälda er en dag.

Jag är bara glad att sanningen kommer fram nu. Bättre sent än aldrig ;)

Ska försöka bli bättre på uppdateringar..

Ha en härlig helg!

Lägenheten börjar ta en ny form nu och jag börjar faktiskt känna att jag trivs.

Det är inte"hemma" ännu, men det kommer bli så, med tiden.

Livet börjar gå åt rätt håll igen, och jag har försökt ordna allting så gott det går.

Igår blev jag färdig med målningen i köket och resultatet blev riktigt bra.

Jag kan, om jag bara vill.

Allting tar sin tid, men till slut så!

Det är lite märkligt hur fort livet kan svänga om, helt och hållet.

Men det hör till.

Det har varit svårt att bo ensam..

Speciellt när jag varit van vid att alltid ha någon där, i mer än två års tid.

Och jag är ju inte helt ensam.. Jag har ju min älskade lillkille!

Det finns fördelar och det finns nackdelar, men jag väljer nog att se fördelarna. Annars går jag nog under.

Hade helt glömt bort tiden innan jag träffade S.

Hur det fungerade att bo ensam, och hur det faktiskt var.

Jag njuter på kvällarna, när allting lugnat ner sig.

När Leon sover sött i sin säng och jag kan sätta mig ner och andas ut efter en heldag med bus.

Jag njuter av tystnaden och av att få lov att vara "bara jag" för en stund.

Jag njuter av min härliga utsikt i vardagsrummet och av att kunna sitta i soffan, omsvept av en filt och bara vara.

Livet är skit ibland.

Men jag tar den smällen.

För jag vill leva. Och nu vill jag verkligen göra det fullt ut!

Ingen mer än döden kan stoppa mig, och den får faktiskt vänta i några år till ;)

På lördag blir det kalas för min kille. Om bara några dagar är han 1 år.

Var har tiden tagit vägen?

Lägenheten börjar likna ett hem nu.

Vet inte om jag någonsin kommer kunna trivas här, men jag måste i varje fall försöka.

Påskhelgen har varit helt okej. Ensamt, men helt okej.

Lika bra det. Skönt med ensamheten ibland.

I veckan blir det fullt upp så det är bara att njuta av den sista dagen i lugn.

Linda kommer över vid 11, ska bli trevligt.

I helgen är det tänkt att bli kalas för Leon med min släkt, men vi får se om jag orkar med det. Man tappar lusten ibland.

Nu ska jag byta en bajsblöja.

Blev en kort uppdatering, men helt klart bättre än ingen alls, eller?

Sköt om er!

Ja, mycket har hänt den senaste tiden... Därav väldigt dålig uppdatering.

Jag och S har gått isär.

Inom loppet av 1,5 vecka har jag hunnit hitta lägenhet och flyttat.

Det finns mer kvar att flytta, men det mesta är färdigt.

Detta blir min första natt i min lägenhet.

Det känns förjävligt!

Jag vill hem....

Själva lägenheten är det inget direkt fel på.

Har sjön precis utanför vardagsrummet och det är riktigt najs utsikt..

Det är en rymlig lägenhet på första våningen..

Helt okej..

Men ändå..

Detta är inte hemma.

Jag är arg och ledsen..

Jag vill verkligen hem...

Idag på KVP kan ni läsa om lilla Malin.

"Malin föddes tillsammans med sin tvillingsyster Maya som en frisk baby 16 november 2009. För fem veckor sedan drabbades Malin av andningsstopp och fördes livlös till sjukhus. Läkarna konstaterade att flickan fått en allvarlig hjärnskada och dömde ut hennes chanser till ett människovärdigt liv. Sedan dess har Malins föräldrar Anna Månsson och Christian Fryding kämpat för att dottern ska få leva. Rent juridiskt kan ett vårdteam avbryta en livsuppehållande behandling utan föräldrarnas godkännande om den bedöms som meningslös. Inför ett sådant beslut inhämtar läkarna synpunkter från specialister och för diskussioner med landstingets etiska råd."

Dom vill nu alltså stänga av respiratorn och jag blir ARG.

Dessa föräldrar är villiga att ta hand om sitt barn oavsett om hon har grava hjärnskador. LÅT DOM få lov att göra det!

Jag tycker det är för tidigt att bara stänga av maskinerna och ta den lilla flickans liv.

Tiden är ju det enda man har som kan utvisa hur det blir.

Jag skakar i hela kroppen när jag tänker på hur förlädrarna har det.

Jag hade aldrig gett upp för mitt barn, om vi varit i samma situation.

Nej, stå på er!

Igår var vi på BVC (Jag hade tagit fel på datumen) men hon kunde inte se någon öroninflammation. Han vägdes och mättes och allt såg bra ut. Han följer kurvan fint. Han väger 11,5 kilo nu och är 80 cm lång.

Imorse hade han bajsat ner sig.. Och sängen..

Så det var bara att duscha honom och bädda rent.

Han var trött igen, bara en liten stund efter att han vaknat..

Så, nu sover han lite.

När älsklingen kommer hem ska han få spendera lite tid med sin son medans jag tvättar. ALL tvätt ska undan i helgen.

Ska ta bilder på bilen med eftersom vi (snart) köpt en annan.

Den ska säljas vilket är lite tråkigt. Men men..

Dock kan jag inte ta några bilder just nu då trädgården är full av en massa gubbar som fixar med bergvärmen.

Snart är den igång också skulle jag tro. Skönt att slippa all pellets!

Vardagsrummet har fått vänta, men jag börjar känna mig lite bättre i ryggen nu...

Så jag får väl ta ett ryck snart igen.

När jag ändå sitter här och bloggar så vill jag passa på att klaga lite också.

Det måste man ju få göra.

Jo, det handlar om den här.. Snön......

Hur länge ska det snöa?

Jag vill ha våååååååår och sommar...

Tänk er en varm dag i Juli. Man sitter i trädgården och slappar. Kanske tar ett dopp i poolen.

Åh, vad jag längtar!

Lär inte sakna snön alls!!!

Bilen är lagad och det verkade inte vara något mer fel än vad det var.

Nu hoppas jag att vi ska kunna byta den mot någon annan bil som är trevlig.

Imorgon ska jag och Leon till BVC och sedan blir det nog att vi handlar lite.

Skönt att vi ska dit då det verkar som att han har ont i örat.

Öroninflammation?

Vad jag kunde läsa mig till på nätet så finns det ingenting att göra åt det utan det ska tydligen försvinna av sig själv. Men jag ska ändå be dom ta en titt.

Han slår på och håller för örat hela tiden, stackarn!

Som tur är, så är det ju inget som smittar, men det är synd om honom.

Åh, vad jag ser fram emot morgondagen. Känner på mig att det kommer bli en riktigt bra dag, fast att det säkerligen blir stressigt.

Det har också hänt en rolig grej dom senaste dagarna..

Jag har nämligen börjat prata med min gamla vän..

Vi var bästa vänner i många år och hade skitkul tillsammans.

Nu ska hon ha barn och med lite tur så får vi kanske en fin kontakt igen.

Jag hoppas det.

Min rygg är lite, lite bättre nu men det är fortfarande riktigt ömt!

Hur har er dag varit?

Igår när jag stod och spacklade så ringde telefonen.

Det var en som ville göra någon undersökning och jag svarade att jag inte hade tid.

Vi avslutade samtalet och jag la telefonen och skulle fortsätta att spackla när det plötsligt knakar till i ryggen och därefter kunde jag inte röra mig alls.

Idag har jag fortfarande ont och kan inte böja mig ner.

Jag är otroligt öm i svanskotan oavsett om jag står upp eller sitter ner.

Under natten vaknade jag flera gånger av att det gjorde ont.

Det är helt värdelöst och tydligen ska allting hända på en och samma gång.

Blir det inte bättre snart så får jag väl söka för det..

Jag vet att detta blev en grinigt inlägg, men ibland finns det sådana dagar med.

Jag som ville bli färdig med vardagsrummet någongång.

Nej, jag får snällt vänta och skåda en spacklad, ful vägg.

Hade jag kunnat röra mig trots det onda så hade jag tagit Leon på en promenad. Det sägs ju att det hjälper att röra på sig. Men det går inte..   

Jag får väl sitta framför datorn hela dagen och försöka underhålla Leon.

Det är dags för mig att börja träna snart också. Måste komma igång med något.

Återstår bara att se hur det går med bilen nu....

Hoppas att ni har en bättre dag än vad jag har!